Novellen
Restaurangvagnen.
Marinblåa gardiner med broderade guldkronor. Lättöl, backpackers, fulla damer.
Jag blickar ut över glesbygden som rusar förbi utanför den smutsiga rutan.
Tystnaden i mitt huvud byts ut mot framkallade skratt och halvhjärtade konversationer mellan främlingar på taskig engelska. Alla märkbara ljud smetas ut tillsammans med dånet från tågets brokiga färd längs rälsen.
Det slår det mig. Hårt, utan märkbar förvarning, som alltid. Jag sitter i en restaurangvagn på ett tåg på en räls på en uppsliten gräsmatta på kontinentalskorpan på jordklotet i universum. Rymden. Jag sitter på en klump i rymden. En jävla klump i rymden.
Bah.
Bort, bort, bort idiotiska tankar.
Solsken, snö, mamma, bastu, rymd.. BASTU!, kärlek, böcker, mat, tyngdkraft.. KÄRLEK!, kärlekkärlekkärlek, sommar, Nina Kinert, sova, film, Picasso för fan, vin. VIN!
Jag hejdar min stirriga blick och låter den trugat stilla vila på två plastmuggar och en liten vinflaska en decimeter ifrån mitt bröst. Rött vin. Jag skulle föredragit vitt. Glasen är redan fyllda till hälften och tätt bredvid mig sitter ett par grönmelerade ögon och stirrar lika förvirrat som jag över landskapet. Jag lyfter glaset och utbringar en skål. "För oss, för att vi är så jävla bra. För att vi klarar allt." Det tycker jag faktiskt precis just då.
"För sommaren", fyller grönmelerade ögon i. "För sommaren", upprepar jag. Jag sippar på vinet, smakar varsamt, slänger en blick över flasketiketten. Ekologiskt. Det smakar gott, inte ljuvligt, inte ens i närheten. Men det smakar seger. Styrka. Mod. En sjuhelvettes massa mod.
Vi sitter tysta. Knä mot knä och med flätade fingrar.
Jag undrar om det syns på mig. Jag tycker mig se skeptiska ögonkast från baren, analyserande kroppsmönster. Mannen mitt emot, förstår han? Skiner den igenom, rädslan? Förstod han redan när vi frågade om platserna var lediga? Mina ögon ser så trötta ut, någonting har han kommit fram till, det är jag helt säker på. Genomskinlig, det är vad jag är. Fan.
Grönmelerade ögon betraktar mig med mjuka blickar som alltid. Han ser. Han ser för att han vet allt. Han stryker min kalla kind och ger mig ett snett leende. Detäringenfara-leendet. Det är ingen fara. Det är ingen fara.
Minuterna passerar, ännu fler enhetliga granar. Sorlet i vagnen ökar, de fulla damerna beställer en runda till och blinkar försiktigt men roat åt yngre män, holländarna med slarvigt knutna kängor pladdrar om upplevelser eller kanske bara flykter.
Allting ser ut precis som vanligt, iallafall när jag tvingar tankarna på mig. Normalt. En regelrätt restaurangvagn i ett regelrätt Sverige på ett regelrätt jordklot.
Lugnet efter stormen kommer slutligen smygande efter ofröudantligt ihållande minuter, klyschan gör sig påmind och skrapar sig fram ur den hårdnade ytan. Besegrar mig som vanligt, hämningslöst och chansfast. Ha!, korkade människa. Trodde du att olyckan skulle stanna nu och för all framtid den här gången också. Du har övervunnit Våndan om och över igen, varför skulle hon vara starkare den här gången?
Klyschan cirkulerar bakom pannbenet, leter efter en rofylld plats att slå sig ner på. Hon svassar omkring i hjärnbarken och styr beslutsamt sin färd mot högra halvan. Men så, i vinstens berusande eufori, snavar hon på mittfåran och faller i en enda hastig rörelse åt vänster. Våndan ler belåtet där hon sitter i reptilväldet, mycket medveten om att hon kommer att ha två brickor med i det här spelet trots att hon inte behöver lyfta så mycket som en nervtråd. Analysen sköter det ypperligt på egen hand där klyschan står med ena foten i pusselkaoset.
Och pusslandet väcker min uppmärksamhet. Analysen snurrar återigen sin utstakade bana och sakta väger tyngden jämt. Tankarna svarar motvilligt, plikten kallar.
Jag vet inte, objudna plattityd. Men Våndan är så mycket lättare att luta sig emot. Hon tror inte på solsken efter regn, än mindre räddare i nöden. Jag vill inte lita blint på henne, men hur ska jag kunna hoppas på någonting som alltid varar en dag för knappt? Våndan delar allt för många av mina minnen nu, du har inte lyckats ta tillbaka ditt herravälde ännu. Jag önskar inte heller att du kommer att vinna den här gången. Jag är ledsen, gamle vän, men vi delar inte längre samma värld.
Restaurangvagnen rycker till, gnisslar och pustar. Plastmuggarna balanserar mot träskivan som föreställer ett halvhjärtat bord. Jag blinkar hastigt. Känner mig fram längs knotiga fingrar som inte tillhör mig. Jag är här, här och nu och ingenting annat. Värmen från knotiga fingrar styrker min plötsliga övertygelse, grönmelerade ögon och den utjämnade rynkan där emellan gör min övertygelse till bekant sanning. Jag lutar mig mjukt mot läderklädseln bakom mig, andas djupt och beslutsamt. Jag är här, här och nu och ingenting annat.
Tittar man noga kan man ana ett leende på mina vinröda läppar. Skymta tre, fyra korta intensiva ryck i mungipan. Kanske fem. Kvällssolen ligger lågt över ängarna och gör boskapen vackrare och andetagen mindre tvivelaktiga. Tågvagnarna tycks charmiga i brandrött och gult som stryker över försommaren. Damerna och kängorna diskuterar och skålar, vaggade av självklarheten.
Jag viskar i mitt huvud, försiktigt, rädd för att jaga bort den. Jag visste att du skulle komma Verkligheten, det gör du alltid tillslut. Hur galen du än är. Hur många sönderknarkade småbarnsmammor som än vilar längs gatorna. Hur många avfyrade skott mot heliga soldater du än har gjort dig skyldig till.
Du är min och du är det enda jag verkligen har.
Du och jag.
Snälla kråka, kraxa en gång till.
Jag drar upp rullgardinen så fort jag har gnuggat nattens halvtaskiga sömn ur ögonen. Utanför det lilla rektangulära fönstret ser allt ut som det gjorde igår, tror jag iallafall. Snötyngda grenar, grannens fula hus tvärs över gården, flimmret i det ena fönstret från deras teve som alltid står påslagen, den översnöade skotern, några släp, skrikblåa brevlådor, till och med en kråka i samma träd som igår, tror jag. Den kanske har sitt bo där, kanske okläckta efterlevande som den ständigt vaktar som om det vore det viktigaste i världen. När får kråkor kråkor?
Snälla kråka, kraxa en gång till, jag har ännu inte hunnit övertyga mig om att du finns.
Från den gråmålade himlen faller tunga snöflingor. Stora som femkronor singlar de obekymmersamt ner och landar exakt där grannskapen inte vill, de vill nog slippa muttra över snöskottningen. Eller så är det precis det de vill, bara för att ha något att göra, något att säga i en annars obekväm tystnad. Tänk så skulle man bli lämnad ensam med bara sitt huvud, ve och fasa och all förbannelse. Vart är kängorna? Det behövs plogas en gång till gäststugan, det är ju helt uppenbart.
Jag stirrar på flingorna, lungt följer jag deras färd. Hur länge jag sitter vid det märkliga lilla fönstret vet jag inte, tid är ett begrepp som inte längre existerar. Jo, förässten, ursäkta, evigheten håller om mig smärtsamt hårt.
Himlen spricker upp en aning, ljusblå stänk pryder plötsligt min bubbla. Flingorna faller allt långsammare, jag tycker mig se dem ändra form ju närmare jorden de kommer, de liksom smälter samman och bildar droppar som landar mjukt och borrar sig igenom snötäcket. Mina fötter blir pulserande varma, precis som om små ljusstrimmor har letat sig fram till molnluckorna på himlen och siktat. För en stund kan jag andas in doften av blomknoppar och slask. Och framsteg.
Blomknoppar, slask och framsteg.
Jag andas djupt en gång och sväljer det ovala pillret som vilat på min tunga en stund. Efter några ansträngningar reser jag mig upp och ser ner på mina fötter, de är inte längre varma, men jag kan se att de mödosamt förflyttar sig iallafall.
Ett steg, två steg.
"Jag älskar dig där du går".
Mörkret låg fortfarande över Norrbotten likt ett hölje, skyddande. Det djupa skenet och de snötyngda grenarna som kantade vägarna hjälptes åt att bevara varje smutsig hemlighet. Tanken hann tränga sig in mellan konversationer om förlegad propaganda; Om vi hade varit en smutsig hemlighet hade vi gått säkra genom snön.
Kanske lyckades reflektionen slinka emellan när något konstaterande tillät en paus, när eftertrycket på din eller min poäng lämnade oss båda tigande, finsmakande på vad som just hade yppats.
Men vi var ingen hemlighet, och jag ville nog hålla dig i handen men funderade för mycket och kände efter alldeles för lite.
November gjorde sig värdig sin utmärkelse, kylan bet i varje oskyldig lem trots att jag bar kängor och min enda jacka som lämpade sig för mer än tio minusgrader. Motvilligt hade jag lämnat min ljusgråa filtkappa hängandes på kroken i hallen, just då var jag tacksam över att min intelligens tagit över min prövande fåfänga.
De fallande snöflingorna som skulle ha höjt stämningen ytterligare uteblev, kanske var det bra, marken bar ändå fler hårda vallar och stolta snögubbar än vad jag trodde asfalten klarade av.
Jag sneglade på dig, säkert mer än en gång där du gick med händerna i kappans symmetriska fickor.
Jag försökte känna av dig, se på dig vad du tänkte, läsa av varje gest, varje meningslös blick.
Men du förblev ett frågetecken. Och så förblev också jag.
Du stötte ihop med en bekant som i knegets nakna anda hade fattat en spade och försökte skotta fram någon annans väg in. Just då, med smältande snö i skorna, tror jag att han också tänkte att kapital var ett värdelöst hittepå. Stämningen oss tre emellan blev som jag hade fruktat de två långa meterna precis innan det var dags för kallprat, bokstavligt talat. Några meningar utbyttes; "Jaha, du jobbar..", "Hah..kul..". Och jag tänkte mer på hur vi framstod än vad jag någonsin hade behövt, som om jag generades för din skull.
Samtalet var över på några sekunder och sulornas friktion mot den packade snön gjorde sig åter påmind. Du och jag återgick förmodligen till sextiotal och propaganda.
När vi nådde min betongtrapp, målet för den tidiga timmen, växlade vi många blickar men fler ord. Jag vet inte vad vi bestämde, jag tror inte att jag brydde mig särskilt mycket heller. Att betrakta din ryggtavla några sekunder för länge då du vände och gick hemåt igen räckte för mig. Jag ville träffa dig igen, flera gånger om, oavsett när och var. Och framför allt oavsett hur.
När jag slog av isen från kängorna mot farstuväggen spelade mitt huvud Jens Lekman för mig, "Kanske är jag kär i dig".
_
November närmar sig igen med hastiga kliv. Snön ligger fläckvis kvar på backen, kylan färgar andedräkten vit om kvällarna.
För några timmar sedan har jag vinkat av den där pojken med symmetriska kappfickor som följde mig hem för nästan ett år sedan. Den där morgonen hade jag ingen aning om vad som väntade. Jag kunde inte ens i fantasin föreställa mig att jag skulle ge bort mitt hjärta med rak och säker arm.
Helt frivilligt lämna det hos den där svindlande vackra pojken med ögon som rymde alla världens tankar och viljor. Han som fascinerade mig på tusen sätt och ännu fler. Som fortfarande gör det, varje dag.
Vi har ofta gått samma sträcka, från hans bro till min trapp. Flera månader av hand i hand, arm runt arm, arm runt axlar, kind mot kind. Flera månader av olika sätt att ta på varandra under den där relativt korta transportsträckan. Inga sneglande ögonkast, inget tvivel. Endast långa berättande blickar och om möjligt ännu fler målande ord.
Samma smågator som bär oss framåt, men aldrig samma jag. Aldrig samma du.
Och om Jens Lekman kunde sjunga i mitt huvud om igen skulle han sjunga; "Jag är kär i dig".
På repeat.
Om att hitta tillbaka.
Älskade du, vän och syster.
Jag avskyr att jag inte kan förstå, att mina erfarenheter och självstudier inte räcker till.
Min själ har inte lidit så som din, mitt hjärta har inte berövats sina drömmar.
Min morgon har varit distyngd för många gånger, men aldrig lika svårmodig som din.
Jag önskar att jag kunde säga att jag förstod, att jag delade din smärta, att du inte var ensam med plågan skavandes bakom närmsta tanke.
Samtidigt är jag glad att jag inte förstår. Om jag gjorde det kanske jag inte kunde hoppas, då visste jag för mycket, vilade blicken på gråskalorna emellan ett första och ett sista andetag.
Jag kanske inte skulle se ljusstrimmorna i skyfallet.
Då kunde jag inte naivt tala om morgonen när ångesten lättar från ditt oskyldiga mellangärde.
Jag skulle kanske förkasta den.
Jag skulle kanske inte kunnat spara duggregn på min kappa.
Kanske.
Kanske är allt jag besitter.
Ovisshet, och en helhjärtad tro på den där morgonen.
Du vet att dina gastar förleder dig, tvingar dig att se förbi gryningen.
De vill förråda dig, bereda lugn för att därefter slå sönder din trygga glugg.
Förvirra, vilseleda, skaka.
Du är mäktigare än så, för klok för att låta dig överlistas.
Använd din sparlåga, den bränner varje uns av tvivel.
Blås på en sinande glöd, du är för vacker för att vara dyster.
Lär dig att hitta stenarna på den trassliga stigen där du kan behålla ditt fotfäste, memorera alla hala rötter.
Men framför alla mina stora ord; ta all tid du behöver.
Riv upp din förtvivlan, dissekera varje molekyl, vrid ut ditt örngott varje kväll mellan till synes ensamma väggar.
Ta din trasighet på allvar, du har inte valt den.
Sparka sönder allt du tror på, plocka inte upp skärvorna förrän du vill.
Men glöm för allt i världen inte bort att börja vilja.
Bit för bit, dröm för dröm.
Pussla, skarva. Du kommer att bli hel igen.
Jag vet att du kommer att bli hel igen.
Jag önskar att jag kunde säga att jag förstod, men jag delar din smärta, du är inte ensam med plågan skavandes bakom närmsta tanke.
Jag tar emot dig när du faller, du kan aldrig slå dig mitt itu.
Snart ska vi möta natten med en lättad suck.
Då finns det ingenting som skrämmer längre.
Håll bara ut.
Håll bara ut.
Tro, ork och lust är lätt att tappa.
Lätt när stora drömmar trängs med saknaden.
Och vinden blåser hårt emot din kappa,
men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen.
Håll ut! Håll ut!
Förr eller senare spricker en bubbla,
håll ut några dagar till.
Guld är inte det enda här som glimmar.
När jakten går på allt som liknar räddningen.
Och lyckan varar bara några timmar.
Det är inte den vi söker, inte den min vän.
Världen ligger helt i dina händer,
och allting ser så gulligt ut från ovan.
Himlen ser så praktfull ut från marken.
Håll näsan över ytan tills det vänder.
Håll ut! Håll ut!
Förr eller senare spricker en bubbla,
håll ut några dagar till.
Jag älskar dig.
Svag för din skönhet.
Ditt sätt att kunna gömma världen bakom ögonlocken.
Ditt sätt att ta den långa vägen.
Hur du ser på mig när du tvekar.
När du tappar förmågan att skingra ditt töcken.
Då vill jag hålla mina armar kring ditt huvud, i en akt som säger att ingenting kan såra dig.
Det är en lögn, men ingen lögn utan någons sanning.
Jag vill att du ska besparas dina härjade delar, hitta styrkan till att låta mig hålla i dig ibland.
Jag kommer inte att mista taget, än mindre medvetet släppa mitt grepp.
Min förmåga sätter gränser, men betagenhet tänjer alla skiljelinjers dimensioner.
Emellanåt skrämmer du skiten ur mig.
Ditt sätt att säga allt och ingenting mellan stor bokstav och punkt.
Ditt sätt att oförskämt bektrakta baksidan av samtlig fysionomi.
Hur avskalad jag blir framför ditt bara bröst.
Hur utelämnad jag gör mig.
Då du vilar mot min nacke och jag glömmer att det finns en annan verklighet bortom förbrukade lakan, blid hud i varsam morgon och blickutbyten i en till synes evighet.
Ja, emellanåt skrämmer du mig, då och då.
Men ideligen lyfter du mig, gång på gång.
Ideligen vaknar jag med en känsla av gedigenhet.
En oneklig känsla av gemenskap, förbindelse som går att röra vid.
Ideligen vaknar jag till vitaliteten av anatomi och varje biologisk byggsten som jag besitter skämmer du bort med vackra ord och sällsamma fingertoppar.
Ideligen slår du omkull mig, lägger dig raklång för att dämpa mitt fall och därefter kastar av mig till ett obrukat skikt. Och hela tiden håller du en arm kring mina skuldror.
Ideligen somnar jag till ljudet av beundran.
Domnar bort med vetskapen om att jag kommer att väckas av samma eufori som kittlat mig under fötterna åtskilliga veckor nu.
Eufori som varje uns av cynism får se sig besegrad utav.
Jag skulle kunna kalla det Kärlek.
Kärlek.
Tastes and sparkles like wine.
Bara dessa ynka tre minuter och femtio sekunder.
Det kan du faktiskt ge mig, som en tackochbock-present åtminstonde.
Detta är förmodligen en av världens ljuvligaste produktioner, någonsin.
När jag spelade upp den för min käre far såg han skeptisk ut och sa: "Det här var smörigt!". Då blev jag en aning upprörd och förklarade att jag kände stark avsky till det mesta som kunde klassas som smörigt och överdrivna kärleksförklaringar överlag, men att detta var något utöver "jagvigerprecishelaminsjälochallaminadrömmartilldig"-kärlek.
Morrissey och Siouxsie sjunger enligt mig om att älska helhjärtat men att ingenting är definitivt. Det kanske inte varar för all framtid, och kanske inte heller borde göra det. Allting handlar om att ta vara på känslan som upptar ens inre för stunden, inte grubbla så mycket, bara känna och njuta och fullkomligt skita i resten. Kärlek kan med viss sannolikhet vara ett enda påhitt men just då spelar inte det någon som helst roll.
Och det är definitivt en hyllning till någon i ett bokstavspusslande som bäst kan beskrivas som Skönhet.
Inga överdrivna skildringar, inga tokhajpade känslor. Endast lyckan över att kunna känna för en annan människa på ett sådant vis, och osäkerheten i att aldrig helt säkert kunna förstå vad det är som händer på insidan.
En text fylld till bredden med enkel mänsklighet, beundran, dubbla hjärtslag och alldeles särskild innerlighet.
Inget svammel, bara ren uppriktighet.
Så, gott folk, jag vet att jag har slängt in youtube-klipp mest hela tiden på sistone, men jag kunde inte motstå att dela med mig av denna. Relativt seg låt egentligen, men texten gör den värd varenda milt uttråkad suck.
Time is like a dream.
And now, for a time, you are mine.
Let's hold fast to the dream,
that tastes and sparkles like wine.
Who knows (who knows),
if it's real,
or just something we're both dreaming of.
What seems like an interlude now,
could be the beginning of love.
Du skimrar som vin.
Dröm eller inte, du är värd varje vidsträckt chansning.
A snowflake fell (and it felt like a kiss).
The ringin' from the bells keep screamin' out love,
as snow fell from heavens above.
Directionless no more.
Emptiness no more.
Frustrerad optimism.
Det finns nog inget som skrämmer mig mer än substansen som tack vare finmotorik och förmågan till abstrakt tänkande har fått (eller brutalt roffat åt sig) utmärkelsen som det mest intelligenta vårt jordklot har att erbjuda.
Hur läskigt är inte det?
Min förmåga till abstrakt tänkande i kombination med lite schysst finmotorik gör att jag kan sitta här i detta nu och hävda och förbanna mig. Någon kromosom för mycket eller för lite och det kunde ha varit uteslutet.
Någon molekyl på vift och jag hade helt plötsligt förlorat rätten.
Det känns sjukt barnsligt och bortkastat det här, analyserandet av ett släkte som efter många om och men inte faller mig i smaken. Herregud, har jag ingenting bättre att bittert muttra över? Har jag inga sjuka och behövande barn att lägga min energi på istället? Har jag inga kompisar att dricka vin med och strunta i resten?
Vissa kvällar är på det här viset och skall tyvärr så förbli, det är ingen idé att försöka strida emot.
Ikväll är jag en såndär som man vill slänga ner i någon byrålåda och aldrig plocka fram. För cynisk, för analytisk, för mycket.
Men allvarligt talat.
Jag önskar att det fanns någonting som stod över oss på den vetenskapligt korrekt uträknade skalan. Jag önskar att det existerade någonting som klassades som "bättre".
Jag önskar att det fanns någonting som jag kunde förlita mig på.
Ibland kan jag helt enkelt inte luta mig mot någonting som någon som kunde ha varit jag har byggt upp.
Jag kan inte övertygas av det som yttrats av lika vilsna själar som du och jag. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att falla handlöst mot en hop av kloka hjärnor som är precis lika jävla förstörda som grannens högst upp i hyreshuset eller butiksbiträdets i affären runt knuten. Hur ska jag någonsin lyckas känna mig trygg i en värld som är påhittad och därefter lagstiftad av substanser med samma intelligensnivå som mig?
Nu låter det verkligen som att det här är personligt, att jag betvivlar min egen kapacitet och äger världshistoriens uslaste självkänsla. Det är inte det, jag kan bara vara realistisk och fastslå att jag betvivlar att vi i någon slags gemensam diskussion kan ha kommit fram till vad som är bäst för oss.
Vi har inte en susning om vad vi sysslar med egentligen. Vi bara gillar läget och gör det vi har fått lära oss är att göra det bästa av situationen. Förlitar oss på att diverse propert klädda stolpskott ska peka ut vad som är okej och inte.
Och även fast vi med huvudet högt påstår att vi inte håller med dem, att vi minsann visst har koll på våra personliga åsiker, så är det bara renodlat skitsnack.
Hur lite vi än vill det så blir vi påverkade var enda minut i livet, negativt och positivt.
Mina helt egna tankar är väldigt lätträknade, om de ens existerar överhuvudtaget.
Ända sedan jag bestämde mig för att beträda den här sidan av befintlighet har någon sagt åt mig hur man får känna och inte. Någon har visat vad som är snyggt, sinnessjukt och mänskligt. Någon har sagt att det är fult att ljuga, slåss och spotta på golv. Någon har hindrat mig från att springa naken efter en ålder av fyra. Någon har tystat mig när jag har gormat för full hals på offentliga platser och visat pekfingret åt mig när jag hoppat i en vattenpöl och smutsat ner mina samhällsenliga kläder. Och om någon skulle råka visa fel lem av våra tio korta så skulle denne ha klubbats som en mindre bra människa.
Jag kan fortsätta i all evighet, rada upp allting som är jag och du men som egentligen inte är det överhuvudtaget.
Vi är bara så fantastiskt lurade hela tiden.
Det är oerhört befriande att vi inte är medvetna om i vilken utsträckning.
Det skulle bli förbannat energikrävande om vi faktiskt förstod hur borttappade vi är.
Jag är glad över att människan har blivit tilldelad förmågan att förtränga, förtränga allting som är på tok för jobbigt att tänka på, som vår existens.
Just nu ältar jag existensen, bryter ner den och bygger upp den till en ännu mer förvirrad världsbild bakom skallbenet.
Men imorgon kommer jag att vakna, ta bussen till jobbet och le som om jag aldrig hade beblandat mig med cynism, aldrig tagit dess innebörd över min tunga. Jag kommer inte att låtsas, bara glömma bort att min kväll såg ut precis som den gör.
Jag kommer att göra som jag alltid gör; fokusera på det som är fint och positivt, acceptera att människor är idioter och världen åt skogen, kämpa mer och vända ryggen åt nätter som den här.
För det är allt jag kan göra.
Jag kan inte förändra över en natt, eller ens över en livstid.
Jag kan bara ta små, minimala och näst intill obefintliga steg mot en renare soluppgång.
Jag kan bara lägga min energi på de fantastiska människorna som faktiskt finns och andas in dofter av gran och himmel och för stunden tänka att jag har jävla tur som överhuvudtaget lever.
Det har jag, en jävla tur, och lyckan över det vägrar jag tillåta att existenskriser stjäl av mig.
Jag har rätt att krisa och lägga mig på soffan i en akt som liknar att ge upp, det har vi allihopa.
Men det är min skyldighet att alltid kämpa, älska och tro.
Vad vore jag för ett otacksamt as om jag inte kunde se skönheten i vårsol eller storheten i en väns hand i min?
All respekt för existenskriser, det är inte som att det inte finns någon grund till dem, men jag lyckas ofta glömma allt annat som också är minst lika viktigt när jag är mitt uppe i en process av cynism.
Det tänker jag inte tillåta den här mörkblåa timmen.
Jag lever, älskar, skrattar, faller och kommer igen, blir älskad, utvecklas och hoppas.
Det är förmodligen allt jag någonsin kan begära.
That's that.
Åt helvetet med resten.
Tack & Go' natt.
Här var det meningen att jag skulle infoga någon skitgrym låt som får en att bli konfunderad och varm på samma gång. Ni vet, en såndär låt som hade gjort att ni funderade över om den hade någon speciell poäng eller bara var allmänt schysst. Eller bara en låt att njuta av när man inte orkar läsa mördarlånga blogginlägg. Men, det blev för många att välja mellan och för mycket att försöka få sagt med bara en enda låt. Så, jag skippade det.
Puss & Gull.
Det ska inte vara svårare än så.
Jag frågade vart han skulle gå.
Han sa: "Jag går dit benen bär mig,
det ska inte vara svårare än så".
Han talade om himmelen och havet,
han valde de slitnaste ord.
Men orden fick liv då de kom ur hans mun.
Ja, det var som om jag plötsligt förstod.
Att vi är många som talar om havet,
men få har havet i sin blick.
En gång mötte jag en man med sådana ögon,
men ingen jag frågat vet vart han gick.
Och vi är många som talar om himlen,
men få kan förstå en evighet.
Jag såg en man, han bar himmelen inom sig.
Men vart han finns nu finns det ingen som vet.
Han såg solen i ögonen.
Han var lätt som en vind.
Han såg bortom det blå på himmelen.
Då han gick föll en tår på min kind.
För vi är många som talar om havet,
men få har havet i sin blick.
En gång mötte jag en man med sådana ögon,
men ingen jag frågat vet vart han gick.
Lisa Ekdahl - Bortom det blå
En ypperlig låt en vacker dag som denna.
Lisa kan sina grejer.
Jag är ledig och ska njuta av solen.
Fram till nu har jag druckit te i sängen och tittat ut genom fönstret.
Jag har ingenting planerat och inga förpliktelser den här helgen, det känns magiskt.
Väldigt välbehövligt också efter en hetsig vecka av jobb, diverse förberedelser och massa skrivande och omskrivande.
Nu är min kommande krönika iallafall klar och det känns skönt att lägga aggressionerna jag har behövt ta itu med åt sidan ett tag.
Sunshine, sunshine. Whopi-do!
Nu ska jag vattna mina få överlevande krukväxter och be en stilla bön för dem.
Trevlig helg va!
Sol och vals i all sin enkelhet.
Stjärnorna lyser väll lika klart i din del av stan?
Until we both know our hearts.
Någonting som sammanfattar precis allt.
Jag har inte lyckas hitta den meningen ännu, jag kanske aldrig gör det.
Idag förlitar jag mig på Laleh istället och överlåter talan till henne.
You don't have to worry,
if you're alone tonight.
You don't have to worry,
someone's on your side.
If you promise me, I'll promise you, that I'll be there.
Until we both know our hearts,
until we know how to share.
Igår drack jag rött thé och tittade på Garden State.
Det kanske är det som kallas saknad.
Dröm vackert.
Du härliga dag.
Forever took it's bags and shut the door.
Lätta några kilo från substansen, som alltid när jag bestämmer mig för att skriva blogg.
Det är få saker som fungerar lika bra som terapi, bearbetning.
Jag vet att jag fläker ut mig för allmänheten, även om det skulle vara två personer eller tjugo.
Det jag skriver offentliggörs i vilket fall som helst.
Jag författar mig ofta kryptiskt här, inte bara för läsaren utan även för mig själv.
Jag bearbetar allt som känns och lindar in det i luddiga formuleringar.
Jag vet mer än vad som skiner igenom, men jag väljer att behålla det luddigt, annars blir världen så definitiv och ofullkomligheten allt för uppenbar. Som ett osminkat ansikte i dagsljus.
För tillfället är jag ett virrvarr av förakt och oförståelse.
Vad är det som händer?
Jag känner mig förbannad och rädd.
Vad i helvette är det som händer?
När slutade människor helt upp med att respektera?
När försvann allt som kallas Samvete från jordens yta?
När ersattes hjärtat med ett bisarrt vakuum?
När bestämde sig människosläktet för att göra precis vad som än faller en in?
När tog vi oss rätten?
Jag tänker mycket på dig. Flickan som en gång bodde i det större rummet i mitt hjärta.
Jag vill göra någonting, jag vet inte vad.
Jag sätter mitt hjärta åt sidan. Jag är beredd att se förbi svek och oåterkallelighet för att kunna hålla om dig en gång.
Jag har aldrig slutat att bry mig om dig och det kommer jag aldrig att upphöra att göra heller.
Jag kommer förmodligen aldrig att lyckas bygga upp ett förtroende för dig med våra raserade byggstenar, det har gått för lång tid nu och varit allt för smärtsamt. Men det betyder inte att jag inte vill hjälpa dig på alla sätt jag är förmögen.
Jag har aldrig velat se dig förstörd, inte ens i närheten av kantstött.
Jag har alltid önskat dig allt gott i livet, jag tror bara inte att jag kan ingå i din närmaste värld längre.
Det känns som att det är ömsesidigt.
Jag har älskat dig djupt och helhjärtat i större delen av mitt liv, sådant försvinner inte bara för att man upptäcker att man inte tänker och värderar likadant.
Det känns tungt att det inte är självklart att trösta dig i ett sånt här läge.
Det känns tungt att stå i bakgrunden och trampa utan att veta hur jag ska agera.
Det känns tungt att sätta all bearbetning som jag är mitt uppe i åt sidan och erbjuda dig min hand, med vetskapen om att du kanske inte kommer att ta den.
Men jag gör det ändå.
Jag gör det för att jag vill, inte för att jag känner att jag borde eller måste.
Jag gör det för att jag bryr mig om dig.
We never thought this could happen to us.
A broken promise and a broken heart.
A human mistake, but a mistake it was.
And it was big enough to tear us all apart.
We always thought we were unseparable.
Sisters not by blood, but by soul.
Something has come between us now.
Get ready to watch the fall, fall, fall.
Forever doesn't live here anymore.
Forever took it's bags and shut the door.
We gave it up, said it's not worth fighting for.
And it's not coming back, Oh no no no.
Sällan dessa betyngande inlägg.
Någon gång ska jag skriva ett blogginlägg om fest, bakfylla, roliga händelser, pinsamheter, fina klänningar, bra filmer och allt annat som klassas till normalt bloggande. Jag är faktiskt inte lika överdrivet boring som jag verkar.
Jag är inte döden personifierad, även fast jag ofta framställer mig själv som så.
Chockerande nog är jag faktiskt rolig ibland mellan varven och i princip alltid frustrerande positiv.
Jag vet, det går aldrig att tro av denna blogg att döma.
Såja, nu har jag marknadsfört mig själv som en lite mindre deprimerande människa.
Just för tillfället hade jag behövt en skog, ett par längdskidor, frisk luft och en pappa som skrattar åt det mesta och väcker mig med dragspel på morgonen.
Jag känner att jag hämmas av betong och fyrkantighet.
På onsdag åker iallafall jag och min kära vän till Luleå för att beskåda och åhöra Hello Saferide, det kommer garanterat att bli tokigt bra.
Go' natt.
Älskade.
Det här är för dig.
Det gick för snabbt, jag hann inte ens ge dig en hejdå-vi-syns-snart-igen-puss på nosen.
Jag tröstar mig med att du aldrig mer behöver känna smärta.
Du har gett mig otaliga fina stunder.
Du har alltid fått mig att känna mig trygg, aldrig tvekat på att ge kärlek, alltid kunnat få mig att fastslå lycka.
Jag vårdar allting i mitt minne.
Sov i ro kompis.
